Människan

De äldsta spåren av mänsklig närvaro i nationalparken utgörs av gravrösen utmed kusten. Rösena anlades under yngre bronsåldern, ca 1500-500 f Kr, och låg då vid strandlinjen. Idag ligger de en bit in i skogen, 35-45 meter över dagens havsnivå.

Till fäboden tog man förr djuren för att sommarbeta på skogen. Det var framför allt kvinnorna som flyttade till fäboden. Hela sommaren arbetade de med att kärna smör, ysta ost och vakta djuren.

I Skuleskogen har det funnits fäbodar på fem olika platser; Nylandsbodarna, Ytterbölesbodarna, Norrsvedjebodarna, Gammbodarna och Näskebodarna. Byggnaderna på Gammbodarna flyttades 1867 till Näskebodarna vid havsstranden och användes som fäbod fram till andra världskriget.

Runt några av de gamla fäbodställena finns idag mindre ängsmarker som vid Norrsvedjebodarna (Skrattabbortjärn) och Näskebodarna. Även myrslåtter förekom, vilket Slåttdalsmyrens namn påminner oss om. Några av de gamla fäbodstigarna utgör de leder som dagens nationalparksbesökare färdas längs.

Bilden högst upp på denna sida visar stugan vid Skrattabborrtjärn. En raststuga som timrades 2019 enligt gamla principer. Den ligger på den gamla fäbodplatsen Norrsvedjebodarna.

Skuleskogen utnyttjades även som renbetesmark under flera århundraden. Den sista renhjorden ska ha setts i området år 1919.

Skogen kom under 1800-talets senare hälft att bli en viktig industriråvara. Sågverk och något senare även massafabriker byggdes under denna tid på Strängöarna, i Köpmanholmen och i Näske By.

Till att börja med var det dimensionshuggning som användes som avverkningsmetod. Det innebär att de grövsta stammarna, ned till en viss diameter avverkades. I jakten på grovt virke avverkades äldre träd längre och längre in i skogarna. Endast i den mest otillgängliga terrängen fick de grova träden en fristad.

De kraftiga avverkningar som skedde i nationalparken fram till första världskriget innebär att skogen är relativt ung ur ett biologiskt perspektiv. Stora delar av nationalparkens skogsbestånd har en ålder på 100-150 år. På de magra hällmarkerna finns dock knotiga tallar som kan vara närmare 500 år gamla.

Till följd av de ganska tidiga och med dåtidens mått storskaliga avverkningarna i Skuleskogen under senare hälften av 1800-talet, kom skogarna att till stor del lämnas orörda under 1900-talet. I början av 1970-talet var stora delar av skogsbestånden åter intressanta för avverkning, vilket startade processen kring bildandet av Sveriges 19:e nationalpark.