Höga Kusten har länge varit uppmärksammad som ett intressant geologiskt område på grund av den landhöjning som ägt rum efter den senaste istiden. År 2000 utnämndes Höga Kusten till världsarv på grund av de kvartärgeologiska värdena. Landhöjningen pågår än i dag, cirka nio millimeter per år och har lämnat tydliga spår i landskapet. Många av dessa spår kan du se under en vandring i nationalparken, till exempel kalottberg och klapperfält.

Myrar och insjöar är också rester av det som en gång var vikar i havet. Den äldsta strandlinjen kallas Högsta Kustlinjen. I Skuleskogen finns den på cirka 282 meters höjd över nuvarande havsyta.

Nationalparkens största klapperfält finns öster om Slåttdalsberget. Dessa "stenåkrar" är bevuxna med bland annat den ljusgröna kartlaven, medan större växter och träd fortfarande efter tusentals år har svårt att få fäste.

Nordingrågranit och diabas

Den dominerande berggrunden i Skuleskogen är den röda och näringsfattiga nordingrågraniten av rapakivityp. Denna bergart är relativt lättvittrad och spricker upp både på längden och tvären, ofta i fyrkantiga block. Berggrundens benägenhet att spricka har bidragit till den mängd av klapperfält som finns i Höga Kusten.

Diabas förekommer längs nationalparkens nordöstra kuststräcka. Diabasen är en jämförelsevis kalkrik bergart som återfinns på fler platser i Höga Kusten.

Slåttdalsbergets geologi

Slåttdalsberget och Slåttdalsskrevan är populära platser att besöka i Skuleskogens nationalpark.

Slåttdalsberget med Slåttdalsskrevan

Slåttdalsberget består av nordingrågranit och är i de övre delarna mer eller mindre helt trädlöst. Efter isens avsmältning var berget en period ett stort grund strax under havsytan.

Landhöjningen var snabb under denna period och snart var bergets topp uppe i ytan. Bottenhavet var väsentligt större än i dag och vind och vågor hade stora ytor att ta fart över. Den morän med block, sten och grus som inlandsisen lämnat efter sig spolades effektivt bort.

Berget som fortsatte att höja sig ur havet var länge den yttersta utposten i skärgården och påverkan från vågor och vind pågick under lång tid. Bergen i nationalparken väster om Slåttdalsberget utsattes för samma påverkan men skyddades lite grand från de kraftigaste vågorna. Tillräckligt för att det lösa materialet skulle bli kvar i skrevor och sänkor.

Dessa bergstoppar har därför erbjudit en något mindre fientlig miljö för olika växter att etablera sig i. Därför finns på dessa berg idag en gles hällmarkstallskog

Slåttdalsberget delas i den norra delan av den cirka 200 meter långa och 30-40 meter djupa Slåttdalsskrevan.

Där skrevan nu gapar tom bildades för 1200 miljoner år sedan en diabasgång. Flytande magma trängde upp från jordens inre och stelnade. Den mer lättvittrade diabasen har sedan eroderat bort. Flera istider och efterföljande hav och landhöjningsprocesser har med tiden hjälpt till att rensa ur skrevan.