Nationalparken bevarar skogens biologiska kulturvärden. I de gamla träden och på bergblocken finns historier som väntar på att bli berättade.

Skogssamiska tiden

Den tidigaste skriftliga källan som säger något om markutnyttjandet i den södra delen av Åsele lappmark, där Björnlandet ligger, är från 1602. I detta område fanns, enligt förteckningen, fyra samiska hushåll. Renskötseln var inte så utbredd. Fisket i sjöarna var den viktigaste tillgången i området. År 1793 tog samen Varnik Arvidsson upp nybygget Häggsjö alldeles väster om Björnlandets nationalpark. Häggsjö gick vidare till nya, utifrån kommande ägare utan känd samisk anknytning i slutet på 1800-talet.

Böndernas tid

Sedan skogssamerna lämnat över nybygget Häggsjö till nya ägare växte det och blev med tiden till en liten by. Byn hade ett par utängar, dels vid Svärmorsbäcken söder om Svärmorstjärn, dels i anslutning till Fredagsmyran. Runt Angsjön bedrevs sjöslåtter. Dammvallen över Björkbäcken anlades någon gång mellan 1876 och 1896 för att skapa en dammäng och förbättra höskörden.

Skogsbrukets tid

När avvittringen fastställdes 1884 avskildes Häggsjös marker från omgivande kronoskogar. Fastigheterna såldes och när laga skifte förrättades i byn 1896 fanns bara två delägare. Den östra delen av parken fortsatte att vara kronopark. Från och med 1950-talet har Häggsjös skogar i sin helhet ägts av MoDo, numera Holmen Skog.

Redan år 1893 planerades att Björkbäcken-Angsjön-Angsjöbäcken skulle användas för flottning av timmer. För att kunna flotta timmer ändrades dämmet och en timrad botten byggdes för att inte stockarna skulle fastna. Mest troligt var det skogarna mellan Jon Ersberget och Björkbäcken som flottades. Träden visar tecken på att avverkningar skedde söder om Jon Ersberget 1905–1906. Avverkningarna slutade på 1920-talet.

Rapport: Björnlandets nationalpark – en kulturhistorisk analys (lansstyrelsen.se)