Blå Jungfrun nationalpark
Entrén Nedre Västra stenbrottetFoto: Anna Lindberg

Historik

Carl von Linné besökte 1741 Blåkulla, som ön redan då kallades. Men vistelsen verkar inte ha fallit honom i smaken då han beskriver sitt besök såhär: ”Ty om någon ort i världen ser hiskelig ut, är visserligen denna en av de grymmaste”.

Av äldre litteratur om Blå Jungfrun är Linnés skildring den i särklass mest värdefulla. Linné ger den första vetenskapliga beskrivningen av ön och han är också den förste som nämner labyrinten Trojeborg på Blå Jungfrun. Men redan långt tidigare finns dokumenterade besök på Blå Jungfrun; Olaus Magnus nämner redan 1555 att ”ön av sjöfaranden i närheten inte fick kallas Blåkulla, ty då skulle genast en väldig storm blåsa upp.”

Granitbrytning hotade ön

Efterfrågan på granit ökade under senare hälften av 1800-talet. Snart riktades blickarna mot den vackra ljusröda graniten på Blå Jungfrun. År 1904 utarrenderades rätten till stenbrytning på Blå Jungfrun till ett svenskt granitbolag.

Jungfrugraniten gick under benämningen ”Virgo”, och exporterades främst till Tyskland. Kort efter att stenbrytningen startat höjdes röster för att rädda ön. Efter förhandlingar friköptes ön och år 1926 mottog Kung Gustaf V ön som gåva och förordnade att den skulle bli nationalpark. En fortsatt stenbrytning hade helt förstört ön men tack vare Torsten Kreugers donation år 1925 kunde Blå Jungfrun friköpas och överlämnas till staten.

Präglad av inlandsisen

Ön har formats av inlandsisen. Ismassan som kom glidande norrifrån, uppför öns norra sida, slipade ön i en strömlinjeform. På öns södra sida har isen istället rört sig nedåt och brutit loss stenar utefter sprickorna i graniten. Djupa raviner har bildats och en av de största ligger vid stranden nordost om toppen, den så kallade Prästkåsbranten.

Dela med dina vänner

Dela den här sidan med dina vänner på Facebook, X (tidigare Twitter) och via mail.