Växtliv

Skuleskogen är botaniskt spännande. Här finns både fjällväxter kvar sedan perioden efter istiden, och sydliga lundväxter som relikter från en värmeperiod för cirka 5000 år sedan.

För 5000 år sedan bredde lövskogar ut sig här, idag finns enstaka lönn, hassel och lind kvar. De växer i de så kallade sydväxtbergen, där solinstrålningen värmer upp bergväggen och skapar ett gynnsamt lokalklimat. Skogssallat, stinknäva och skogssvingel är andra sydliga växter i nationalparken.

De nordliga och alpina arterna finns i Skuleskogens nordsluttningar, på hällmarkerna och i raviner. Fjällskära, fjällnejlika och fjälltolta är några exempel på sådana arter. Klynnetåg är vanlig i fjällen på klimatiskt utsatta växtplatser. I nationalparken växer den i Slåttdalsskrevan och uppe på Slåttdalsberget. Mindre bestånd av kambräken, som är vanlig i fjällen men ovanlig så här långt österut, finns i de högre belägna och centrala delarna av nationalparken, till exempel vid Entré Väst.

Vegetationen på hällmarkerna präglas av de kärva förutsättningarna och den magra tillgången på vatten och näringsämnen. Kyla och vind vintertid samt värme och torka på sommaren formar inte minst de karaktäristiska hällmarkstallarna. Ljung, odon och mjölon är typiska här. Det finns även gott om renlavar och ragg- och björnmossor. Kala hällar och block är oftast bevuxna med olika skorplavar, där den gul-gröna kartlaven samt vinterlav är typiska.

Granskogen i Skuleskogen är ovanligt högrest och frodig för dessa breddgrader. Efter istiden spolades jord bort från bergssidorna och samlades i de djupare delarna av dåtidens hav, där vattenrörelserna var mindre. Marken i dalgångarna är därför näringsrik och ger en frodig vegetation med högvuxna örter och bräken. En av nationalparkens rariteter är hänglaven långskägg. På äldre granar i nordsluttningar kan man hitta långskägg och andra arter som trivs i skog med jämn och hög luftfuktighet, bland annat i närheten av Entré Nord.

Myrar och kärr är knappt fem procent av nationalparkens landareal men finns både i skogsmarken och på hällmarkerna.

Vanliga växter på de magra myrarna är bland andra olika starrarter, blåtåtel, vattenklöver, ängsull, blodrot, rundsileshår och hjortron. Även tuvull och tuvsäv.

I övergången mellan myr och skog växer risartade växter som odon, blåbär och pors. Skuleskogens kuperade terräng gör att sluttande myrar är relativt vanliga.

Längs nationalparkens kuststräcka finns stränder med både sand, klapper och berghällar. Sandstränderna i Kälsviken och vid Salsvikens utlopp har bildats då vågorna sorterat och lagrat om moränen som tidigare spolats ned från bergen. I lugnare vatten samlas de mindre partiklarna. Livet på stranden, liksom på myren eller hällmarkerna kräver sina anpassningar. Växterna ska klara vågor, is, vind, saltstänk och en ofta näringsfattig miljö.

På stränderna är strandvialen vanlig, en ärtväxt som kan binda kväve direkt från luften. Strandrågen är också typisk för nationalparkens stränder. Den har ett stort rotsystem som effektivt binder den flyktiga sanden.

På de stenigare stränderna finns även åkerbär, stenbär och slåtterblomma. Lite längre upp från vattnet, i skydd från nötning av is och vågor, är klippalen det först träd som kan börja växa. Väl på plats bereder alen väg för gräs, örter och övriga skogsträd, i första hand gran.