Den 6 maj 1927 beslutade riksdagen att Norra Kvill skulle bli nationalpark. Under våren 1994 utökades parken till sin nuvarande storlek på 111 hektar.

Kan skogsbrand rädda skogen?

Skogen i området har brunnit flera gånger genom århundradena. På riktigt gamla tallar finns spår efter uppemot åtta bränder. Förr i tiden var branden skogens normala föryngringsmetod. När elden dragit fram kunde nytt liv spira.

I dag är det över 100 år sedan skogen brann. Om det inte brinner igen, kommer granen att börja ta över mer och mer. Förvaltningen av nationalparken ställs därför mellan två alternativ. Antingen kan de genomföra naturvårdande skötsel med bland annat kontrollerade naturvårdsbränningar för att rätta till den balans i skogen som tidigare bränder skapade. Eller så kan de fortsätta att tillåta en fri utveckling där granen tar allt mer plats på tallens bekostnad.

Ängsskötsel och ladan

I skogen i Norra Kvill låg ängen Lindtöjan och en ängslada en gång i tiden. Det är inte känt vem som brukade ängen. Ängen var bondens viktigaste markslag förr i tiden. Från ängen skördades hö till kreaturen och tillgången på hö styrde hur många djur som gården kunde ha.

När botanisten Rikard Sterner besökte Norra Kvill år 1929 skrev han om områdets ängar och örtbackar. Öppna blomsterrika marker är inget vi förknippar med Norra Kvill idag men när Sterner besökte området betade fortfarande djur på ängen. Han noterade flera ljusälskande växter på platsen, bland annat kattfot, prästkrage och slåttergubbe.

Idag syns inga spår vare sig efter ladan eller ängen – skogen har helt tagit över.